emelie lundström

fattar inte ens varför jag mår dåligt längre. jag som alltid hade ett bra svar på varför jag grät, som alltid kunnde stå upp för mig själv och tala om för dom som undrade. Jag hade alltid klockrena anledningar till varför livet sög.
Det fanns anledningar till att gråta på den tiden, verkligen ! och jag vet att typ alla tror att jag sitter och tycker synd om mig själv nu, och att jag minsann inte har ett skit att klaga på. och jag blir så jävla trött. va ni med eller ?
nej , för ingen va det, jag stog själv. Jag höll mig över ytan utan eran hjälp. jag bestämde mig för att fixadet. Och ni har ingen aning, ni vet inte hur jävla sjukt i huvet det varit här hemma. Hur jag fick ta hand om mig själv redan när jag va 3år. Hur jag tröstade mamma på nätterna när pappa inte va hemma. Jag vågade aldrig lämna henne, för mamma var den enda jag hade kvar. Jag gick aldrig på barnkalas hos andra om inte mamma följde med, för jag var helt säker på att hon skulle vara borta när jag kom hem. Jag kände mig ensamast i världen, och ni va inte där.
ni va inte där när min bror flyttade hem till oss. när jag var 6 år. ni va inte med när jag vaknade av att han grät på nätterna, när jag smög ner och la mig i hans säng för att hålla honom sällskap i allt det ensama för jag visste hur ont det gjortde att gråta ensam. Ni va inte där när pappa kom hem en månad och jag varje gång hoppades att allt skulle bli bra. tillsa han åkte ifrån oss igen för att vara borta i ett halvår till. Ni va inte där när man såg hur pappas hus hade blivit bombat i Albanien, och ni fick inte se eran pappa på tv 'n och höra hur dom sköt i bakgrunden.
Eran mamma vaknade inte 4 varje morgon för att höra om eran papa övelevt natten. Och ni satt inte och höll tummarna varje kväll för att telefonledningarna för en gångs skull skulle fungera så att eran pappa kunde ringa hem. ni grät inte på eran födelse dag tills ni fyllt 10 år, för att eran pappa inte var med. För ni hade aldrig dom problemen.

Och jag klagar inte, jag berättar för er hur jag haft det. Jag är glad för att pappa var lycklig. jag är stolt över honom, och hans jobb. det är bara det att det har vart tufft ibland. men som jag känner nu så skulle jag aldrig i livet vilja ändra min uppväxt. Det som inte dödar dig gör dig starkare. så kom aldirg och säg att jag tycker synd om mig själv.